Kan man tycka. Klart att allt inte går som på räls ibland även fast man kanske fått för sig att det borde göra det. Men det som är fint är att det brukar bli ganska så bra i slutändan ändå även fast det inte känns så först.
Nu har jag gått runt hela sommaren och längtat till hösten med skolstart och flytt.
När det nu börjar närma sig med bara några ynka veckor är det väl inte så konstigt att det känns lite läskigt.
Ja, alltså inte att jag är speciellt rädd för att flytta upp till Foppa toffel-town, mer orolig att vi inte ska trivas och att det ska bli pannkaka av allt och att man istället inser att man bara borde ha tagit alla sina sparade pengar och stuckit ut och rest och surfat istället. Rädd för att sitta med den insikten i en sketen lägenhet i mörkaste Norrbotten och deppa ihop totalt. Typ det är jag rädd för.
Men så får man väl bara ta sig i kragen och tänka att man faktiskt inte har någon aning om hur det kommer bli förens man har provat det, som man så hurtigt uttrycker det. Sant. En ny stad, ett nytt liv, för ett tag. Studentliv.
Vi har, så att säga, fått kalla fötter. Ska vi köra på eller springa från altaret? Springa till Costa rica? Stockholm?
Jo vi har ju skrivit på kontrakt på lägenheten och har en hyra att betala snarast. Vi börjar skolor om mindre än 2 veckor.
Så jag antar att vi snart har ingått någon form av giftemål, Piteå har gift sig med oss. Kanske växer kärleken fram och kommer blomstrande i takt med skolstarten och nollning, kanske tar det längre tid…..
men om det skiter sig kan man ju alltid skilja sig och sticka ut och resa. Tills dess,
Piteå här kommer vi.
